Jag tänker – alltså lär jag!

Med digitala verktyg kan vi utmana tanken på en ny nivå och komma längre i vår förståelse. Information och feedback kan optimeras på en nivå som är svår att få till analogt. Det bli pedagogiskt för att verktyget används med målet att stimulera hjärnans tänkande. Det är ett helt avgörande mål, eftersom vi lär det vi tänker.

Om verktyget däremot ger oss så mycket assistans att lösa en uppgift att vi inte själva behöver tänka – då når vi resultat utan att lära. #GPSlärande

Det går inte att säga att digitaliseringen i skolan är av godo eller ondo. Det beror på om verktygen används för att stimulera tänkandet, eller för att just undvika detsamma. Digitala verktyg kan optimeras åt båda håll.

Det är ett förödande misstag att förväxla resultat med lärande. Med så kraftfull potential som finns i digitala verktyg är det viktigare än någonsin att särskilja lättproducerade resultat från faktiskt lärande.

När mellanstadieelever sitter och planlöst gissar på svar tills den digitala matteboken visar grönt, då har vi underlättat lärarens rättningsbörda, men knappast stimulerat tänkandet. Att elevernas digitalt registrerade resultat går upp behöver inte innebära att lärandet har ökat. ”… nä, men jag kan det mest på paddan”.

Om digitala verktyg är svaret, så bör vi fundera över vad som är frågan. För mig är frågan alltid: hur stimuleras tänkandet till en ny nivå?

Om Lärarhögskolan, Skolverket och skolpolitiker hade haft läran om tänkandet (kognition) i fokus, så hade digitaliseringen varit det bästa som hänt skolan.